Bakom Rubrikerna - Expressen och Dagens Nyheters mediacenter

Ungdomstiden kan liknas vid en brygga, som har barndomen och vuxenvärlden på sin vardera sida. Den utgör en osäker och känslomässigt instabil fas i ungdomars liv, vilket oftast lägger grund för revolter mot vuxenvärlden. Det är kort och gott en omvälvande tid och ett gränsland, i vilket vi maktgalet krigar om självständighet för att undanröja eventuella restriktioner och få fullständig kontroll över vårt liv.

På många sätt har vuxna makten över ungdomar och relationen emellan är nästan alltid till den vuxnes fördel. Ett exempel på en liknande relation är en förälder-barn-relation.
Jag skulle tro att merparten unga anser att självständigheten först börjar då man kan klara sig själv utan sina föräldrars back-up. Oftast vill man också frigöra sig från dem så fort som möjligt, på grund av deras uppställda krav som väntar på att bli avbockade och gränser som hålls strikta, vilket på något sätt tycks hindra ens självständighet från att slå rot. Paradoxen är att de samtidigt har ett starkt behov av att få vara barn, trygga och omhändertagna av just dem - deras föräldrar.

Det finns många barn som förlorat en eller båda sina föräldrar vid en ålder som betecknas som långt ifrån den ”lämpliga”. Vad händer då, då ens föräldrars liv helt plötsligt rycks ifrån dem? Vem ska man då ”frigöra” sig från efter sin förberelse inför vuxenvärlden? I ett sådant läge måste man nästan tvinga sig själv till självständigheten för att inte låta den värld som ens föräldrar en gång hållt upp för en, rasa samman.
Men sedan finns det barn som aldrig upplevt eller kommer uppleva deras föräldrars död; då tänker jag främst på de barn som i en alltför tidig ålder har blivit försatta ett liv som tvingat dem till arbete och försörjning av sig själva (och sina syskon). Dessa har inte ens bekantats med barndomen... Inget barn förtjänar att gå miste om tiden då allt ansvar inte tillfaller deras händer och där ordet ”problem” finns långt bortom en milssträcka. Alla barn förtjänar en bra start i livet, dvs föräldrar som gör allt i sin makt för att göra sina barns liv så trygga som möjligt.

Jag har med mina förbipasserande år kommit på mig själv med företrädesvis två saker: det ena är att jag älskar mina föräldrar mer och mer för varje år som går, för att jag insett (inte med komplett övertygelse, men en hyfsad) vilken högst betydande roll de spelat (och spelar) i mitt liv. Människan är obegränsad per definition - hon har ständigt något att hämta och lära ifrån livet i sitt personliga sökande och jag anser att mina föräldrar har bidragit med en väldigt bra grund hos mig och det är jag evigt tacksam för.

Det andra är att jag ständigt, tills nu, har önskat att tiden kunde rinna iväg fortare så att jag någon gång kunde snubbla över den där suddiga gränsen mellan ungdom och vuxen. Det är inte förrän nu som jag inser att det är dessa unga år som jag sedan kommer att se tillbaka och längta till när mina sista hårstrån färgas gråa.

Längs min tidsaxel har jag därav lärt mig en sak: Att ungdomsperioden är ingen att komma över – den är någon att gå igenom och ta vara på.