|
Ibland behövs det en katastrof
År 2010 började med en katastrof. En katastrof som fick sätta hela världens givmildhet på prov och här i Sverige visade vi att den fanns där någon stans inom oss.
Men det kommer att behövas mer pengar och mer hjälp. Är vi beredda att ge detta?
Svaret ligger hos oss.
Jordbävningen på Haiti är långt ifrån årets mest positiva nyhet . Antalet döda människor är än så länge över 200 000. Skadade räknas till 300 000 stycken. Men den frågan är ju relativ, ingen av invånarna har kunnat undgå helt oberörda, har man inte förlorat någon kroppsdel har man säkerligen förlorat sitt hem eller sin familj, eller så är man helt enkelt bara chockad.
Men, kanske kan det leda till något gott?
Det känns hemsk att säga, men ibland behövs det en katastrof. För att få omvärlden att öppna ögonen. Haiti var redan innan jordbävningen ett land i fattigdom och samhällets ledning var strängt korrupt. Kan det kanske bli någon ändring på det?
Jag menar, river man ner ett gammalt fallfärdigt hus bygger man ju inte upp det så samma dåliga sätt igen, då använder man ju sig istället av nyare och starkare material och konstruktion.
Innan januari hann passera förbi hade Svenska folket skänkt över 107 miljoner kronor. En siffra som fortfarande stiger.
Detta innebär, att trots att det spekulerats mycket kring om pengarna verkligen kommer fram och vilka organisationer som är pålitliga eller ej, har varje svensk i genomsnitt skänkt nästan 1200 kronor var.
Om vi följer de siffrorna innebär det att en trebarnsfamilj lyckats vända utochin på plånboken och skrapa fram 6000 kronor. Det kallar jag givmildhet, och den givmildheten tycker jag att vi ska försöka hålla fast i.
De dominerande insamlingskoncernerna är kända namn som Röda Korset, Unicef, Radiohjälpen och Rädda barnen, men många andra som Svenska kyrkan och Läkare utan gränser är med för att försöka göra en insatts. Men trots att de är så många och så kända kan inte allt riktigt gå som man har tänkt sig. Kritiken mot hjälporganisationerna har inte gått att tona ner, men vad ärligt talat, vad kan man begära?
Detta är en akutsituation som helt enkelt inte går att vara tillräckligt förberedd på, den händer ju inte så ofta och man varken kan eller vill se att det faktiskt kan hända.
Ändå tycker jag att hjälporganisationerna gjort ovärderliga insatser, som de som klagar på risken att bli lurad av pengarna inte gjort en bråkdel av. Så varför tjafsa om Röda Korsets skandal om Bengt Westerberg och hans månadslön på 70.000, när den bara är en spott i havet egentligen?
Mirakel har skett under rasmassorna när människor lyckats klara sig över två veckor innan de blivit räddade. I slutet av januari när man officiellt gav upp att leta efter folk hade 121 personer lyckats grävas fram levande ut rasmassorna. En siffra som kanske verkar låg i jämförelse till hur många som dött, men den är faktiskt den högsta någonsin i internationella räddningsarbeten efter skalv, enligt FN.
Att så många människor skänker så mycket pengar är också nästan över förväntningarna. Jag menar, titta runt omkring oss, lågkonjunktur, arbetslöshet och företag som riskerar att gå i konkurs. Ändå drar man inte in på att hjälpa andra, trots sin egna kritiska situation. Kanske är det just därför vi väljer att ge pengar, för att vi själva har en jobbig period, och det ger oss större medlidande till de som har det hundra gånger värre.
För att kunna bygga upp Haiti igen kommer det krävas ännu mer insatser och ännu mer tid. Kanske flera år.
Men om ett relativt litet land, som Sverige, lyckas samla in 107 miljoner på några fåtal veckor, vad kan inte flera länder göra på flera år? Vår givmildhet måste ju inte rinna ut i sanden med tiden, för det kommer inte akutläget för de drabbade att göra än på ett bra tag.
Som sagt, det är hemskt att så många människor måste bli tvungna att sätta livet till. Det enda vi kan göra är att hoppas på att det inte behövde ske förgäves, utan att något gott kommer att komma ur det.
Artikel:
Desirée Widell, Ljud och Bildskolan Skövde, jos09 |
