Bakom Rubrikerna - Expressen och Dagens Nyheters mediacenter

Att Leva Utanför Samhället
Pogromer med molotovcocktails, internering i läger med bristfällig sanitet, kränkande av integriteten genom insamling av fingertryck och krav på deportering. Historien upprepar sig själv och få gör något för att stoppa det. Men förtrycket är ingenting nytt för romerna, det har varit en del av deras liv i århundraden.

Kashima föddes i Schweiz 1947. Hon levde förhållandevis lyckligt med sina föräldrar och sina tre bröder i en liten barack i utkanten av en skog utanför Genève. Hennes föräldrar fick olika ströjobb inne i staden som de försörjde sig på. Hon och hennes bröder hade inte ingen kontakt med omvärlden, förutom det som föräldrarna berättade när de återvände på kvällarna med sina cyklar.
Vi har rest tillsammans från Stockholm till Rom, och nu sitter vi och pratar på ett café med varsin espresso framför oss.
- Jag behövde aldrig uppleva någon diskriminering eller något förtryck i min barndom, jag förstod inte ens att det var något som var annorlunda med mig och min familj, för jag träffade aldrig några andra människor, kände inga andra än mina bröder och mina föräldrar.
Men en dag ändrades allt. Kashima hade just fyllt 11 år och hon och hennes bröder lekte i solen på gräsmattan utanför baracken.
- Vi hörde röster närma sig genom skogen. Det var ett gäng pojkar som var ute på upptäcktsfärd. De upptäckte oss och började håna oss och skrika saker åt oss, saker som vi då inte förstod vad det betydde. ”Zigenarpack” och liknande. Från den dagen var inget sig likt.
Pojkarna måste ha berättat om sitt fynd i skogen för sina föräldrar som spritt det vidare för familjen började få besök av olika slag. Från nyfikna som ville tjuvkika, från misstänksamma och arga som ville skälla och skrämmas, och till sist från staten och olika myndigheter som ville ha information, och familjens två yngsta barn, Kashima och hennes lillebror Rajo.
- De sa till mina föräldrar att det var för deras eget bästa, att vi inte hade det bra där vi bodde och att vi skulle få ett bättre liv om vi fick lära oss hur man lever som ”vanliga” människor. Men när mina föräldrar sa emot att vi visst hade det bra här så lyssnade de inte. En morgon kom två män med två poliser med sig och hotade att slå ihjäl vår mamma och bränna ner vårt hus om jag och Rajo inte följde med dem, det fanns ingenting att göra.

Kashima och hennes bror separerades och placerades i olika Schweiziska familjer där de behandlades väldigt illa och fick utstå svår diskriminering och experiment av olika slag. Projektet kallades ”Landsvägens barn” och syftet var att man skulle vänja av romska barn sin ”nomadism”. Men hon var ändå mer lyckligt lottad än många andra – hon slapp tvångssteriliseringen.
När Kashima vid 18 års ålder blev fri från de Schweiziska myndigheterna flyttade hon till Italien för att söka upp sin familj och släktingar som hon visste fanns där.
Jag blir förvånad när hon berättar att hon flyttade frivilligt till Italien, och när jag frågar ler hon och säger:
- Jag visste ju inte då hur situationen såg ut i Italien, och jag kunde framförallt inte förutspå att den skulle förvärras. Du tror väl inte att jag kan se in i framtiden bara för att jag är zigenare?
Jag blir generad och kommer av mig lite. Det är så lätt att vara efterklok, tänka att man skulle gjort saker annorlunda, nuförtiden när vi vet så mycket mer, när informationen är så lättillgänglig. Men jag märker att hon säger det med värme och skämtsamhet i rösten och hon fortsätter.
- Jag ville inte stanna kvar i Schweiz. Jag var ensam, min familj var försvunnen, jag hade inga vänner och kände mig sviken av staten och hela samhället.
I Italien blev det till en början bättre för Kashima. Eftersom hon var invandrad från Schweiz och inte från Östeuropa och för att hon inte har ett så utpräglat romskt utseende så lyckades hon börja studera, få en lägenhet och extrajobb. Vi tar en promenad och hon pekar ut huset där hon bodde. Det är ett vanligt, enkelt hus i fint skick och det ligger i ett vackert område av Rom.
- Men efter ett tag så började grannarna bli misstänksamma. Jag lyckades hitta några släktingar på min pappas sida och jag umgicks med dem, bjöd hem dem på middag och så.
I takt med att zigenarhatet spred sig och växte i Italien så blev situationen värre för Kashima. Hon började bli utsatt för trakasserier, blev avstängd från skolan, fick sparken från sitt jobb och blev till slut utslängd ur sin lägenhet.
Sedan dess har hon levt ett härjat liv tillsammans med sina släktingar. De har blivit utsatta för ett enormt förtryck, tvingats leva i läger med hemska sanitära resurser, blivit

utsatta för pogromer från högerextremister, fått sina hem nerbrända och varit tvungna att flytta runt mellan olika platser, den ena eländigare än den andra.

Ett nerbränt romskt läger i Italien.

Eftersom Kashima fick möjligheten att gå i skolan när hon var barn och bodde i en icke-romsk familj och sedan även studerat några år på universitetet så har hon en större överblick och kan se en helt annat helhetsbild över romernas historia än andra. Hon berättar om sina föräldrar, som båda var internerade i Auschwitz-Birkenau under kriget och överlevde.
- Jag kan inte hjälpa att jämföra romernas situation i Italien med vad jag lärt mig och fått berättat för mig hände innan och under andra världskriget i förintelsen. Även om det som händer nu är en mer subtil och utdragen process. I och för sig så har romerna i allmänhet aldrig haft det bra, som t ex judarna hade det innan förföljelserna började.
Och jag kan inte annat än att hålla med henne. Missnöje och dålig ekonomi leder till starkare högerextremistiska partier, folket vill ha en syndabock och väljer en folkgrupp som är främmande och annorlunda och skyller på dem för att de tar deras jobb, är kriminella etc. Idag i Italien är romerna syndabocken – i Nazityskland var det främst judarna men även i stor utsträckning romerna. Romerna blir diskriminerade när det gäller jobb, bostäder, utbildning, frihet och medborgerliga rättigheter – i Nazityskland fanns Nürnberglagarna. Romerna utsätts för förföljelse och pogromer från högerextremister och även poliser – motsvaras av bland

annat kristallnatten i Nazityskland. Romerna stängs in i läger med hemska sanitära förhållanden – Zigenarlägren och ghettona i Nazityskland. Från befolkningen och vissa politiker har det också uppkommit krav på deportation, ett förslag är läger i Östeuropa – parallellen är uppenbar till Nazisternas koncentrationsläger.
Det slår mig att en och samma folkgrupp utsätts för samma typ av förtryck, av två olika regeringar, i två olika länder, två generationer på raken. Istället för att romerna, som judarna, får upprättelse för allt som hände under förintelsen, de hundratusentals människor som dog, så blir det istället utsatta för samma sak igen. Jag delar med mig av min tanke till Kashima, hon nickar och säger att hon hoppas att det inte även denna gång slutar i ett folkmord.

När vi sitter på en restaurang och väntar på vår middag så frågar jag henne hur hon upplever att romernas situation är i Sverige.
- Det är helt klart bättre än i andra delar av världen, framförallt här i Italien, och så har det även förbättrats från hur det såg ut för några decennium sen. Men en dans på rosor är det ju heller inte. Det är en väldigt svår, om ens möjlig uppgift att integrera romerna helt i samhället. Jag vet själv, att efter allt som vi blivit utsatta för under historien, är det väldigt svårt att lita på staten och samhället och kunna känna sig hemma tillsammans med folk som kommer från andra kulturer än vår.
Det hon säger är fullt begripligt för mig, men jag vill inte riktigt tro att det är sant. Ingenting i historien kan göras ogjort, och det som hänt romerna bör aldrig glömmas och förlåtas, snarare tvärtom, men någon gång måste det kunna ske någon sorts försoning. Men först måste den diskriminering och de fördomar som finns kvar arbetas bort. Enda fram till 1953 var Sveriges gränser stängda för romsk invandring, och det var under en tid förbjudet för romska män att vistas i Sverige. All sådan lagstiftad diskriminering är sedan många år borta, och lagarna om att skydda minoriteter i Sverige har förbättrats. Men alldeles för många svenskar förknippar fortfarande romerna med kriminalitet och smuts, det kommer in många anmälningar om diskriminering mot romer och mörkertalet är antagligen ännu större.

Det behövs ordentliga satsningar och mycket mer uppmärksamhet från media och politiker om hur romernas situation ser ut, i Sverige och andra länder men framförallt i Italien. EU har
hittills varit alldeles för fega i frågan och inte ställt några större krav, men om frågan verkligen rivs upp och uppmärksammas så att alla blir medvetna om vad som händer, precis som alla vet om förintelsen, så måste saker och ting förändras.

Globala gymnasiet
Vera Gulbrandsen