Bakom Rubrikerna - Expressen och Dagens Nyheters mediacenter

Jag sitter här och fryser och kollar på alla människor. Alla har bråttom män ändå har alla tid att slänga en äcklad blick mot mitt håll. Jag ser en kvinna som kommer släpande med ett barn och pratar oavbrutet i telefon. Barnet försöker slita sig men hon bryr sig inte utan bara går vidare med honom på släptåg. Plötsligt skriker hon åt honom, ”tåget går om en minut. Slutar du inte nu missar vi det”. Att de orkar stressa, vart ska dem? Hon kommer att sluta i en kista om något år om hon fortsätter sådär. Medans jag sitter här och är hungrig och tar livet som det kommer.
Det sitter en pojke i 11-års åldern ensam framför mig och viftar på benen och slänger en blick mot mig lite då och då. Han ser ledsen och uttråkad ut. Det är väldigt kallt och man ser folk sitta inne i värmen och själv sitter man ute för man har blivit utslängd flera gånger. Pojken som nyss satt framför mig har nu rest sig och börjar gå emot mig med en macka i högsta hugg. Men då hör jag en kvinno röst: ”Pontus, vart ska du med din macka?! Den där kan köpa sin egen mat!”. Jaså, tänkte jag, för vilka pengar då? Jag ler ändå mot pojken för att visa en viss tacksamhet, då kastar pojken mackan till mig. Hans mamma drar tag i armen på honom och går ut på perrongen. Mackan är underbart god med grönsaker och ost. Då fick man mat en dag till också.
Nu kommer tåget från stockholm, det är det värsta på hela dagen. De slutar aldrig att glo och skicka onda blickar. Jag har också varit som dem en gång men det gick snett. Och nu har jag varken mat eller hem knappt några pengar heller. Ibland är folk generösa och slänger någon krona åt mig. Jag känner hur kroppen sakta börjar bli ned kyld, har ingen känsel i fötterna längre. Jag tar en tugga av den goda mackan gjord med omsorg och kärlek och njuter. Nu kommer det en gammal tant förbi med rullator och hon ser livrädd ut, håller hårt i väskan och går snabbt förbi. Det är nog helt omöjligt för dom att se mig som en människa. Jag har mig själv att skylla ”livet blir vad man gör det till”.
Det går en blixt av kyla genom hela kroppen, jag halv lägger mig ner och vilar. Jag blir så trött av allas blickar. En vacker man går förbi med brunt hår och väl byggd kropp, han ler och säger ”hej”. Jag brukar bli glad när folk hälsar men nu är jag så kall och trött att jag inte bryr mig längre. Att ingen ser att jag snart tynar bort. Människor går förbi mig men ingen tycks se mig. Det börjar bli sent och mörkret närmar sig. Nu ligger jag bara här med min filt och mina kartonger, känner ingenting längre, är som förlamad. Plötsligt kommer det en varm pust, jag blir varm i hela kroppen. Det blir alldeles tyst, en skön tystnad, första gången på flera månader är det tyst. Det blir mörkt för ögonen, det känns som om jag flyger fast jag inget ser. Bara ett ljus och i tystnad och ensamhet tynar jag bort.

”I morse hittades en yngre kvinna ihjäl frusen på tågstationen. Som nu håller på att identifieras”