Bakom Rubrikerna - Expressen och Dagens Nyheters mediacenter

För drygt ett år sedan utsattes jag och ett par vänner för något jag sent kommer att glömma.

Det var mars 2008, och vi var sju tonåringar som var på väg hem från ett projekt vi gjorde med skolan, vi hade dock ingen lärare med oss. När vi står på busstationen i Alby ser vi ett par ungdomar på andra sidan vägen, de står och sparkar på en dörr och låter mycket.
Detta får en av oss att skrika "Vad håller ni på med?", och det gjorde att ungdomarna började gå mot oss. När de gick över till vår sida av vägen gick jag och tre till och ställde oss på andra sidan busskuren, men vi hörde "Ge oss era mobiler och plånböcker, nu!". Det var som om någon puffade till mig, adrenalinet rusade genom kroppen och vi började att springa.

Då och då vänder jag mig bakåt när jag springer, och ser fyra av de sex ungdomarna jaga oss. Vid den tidpunkten undrade jag vad som skulle hända om de fick tag i mig, skulle de slå mig? Råna mig? Döda mig? Vad som nu skulle hända var osäkert, men jag ville inte ta reda på det.

Efter att ha sprungit tio minuter ser vi inte dom längre, men vi är ändå rädda eftersom fyra av våra vänner var kvar med dom på busstationen. Vi frågar folk på gatan om de kan hjälpa oss men de skakar på huvudet, vi var extremt rädda.

Då ser vi en skola/ett dagis, det är våran enda utväg. Vi springer in dit och känner oss äntligen säkra. När vi väl är där bryter vi ihop, helt totalt. Jag grät och många andra också. Men vi var mest av allt chockade.
En lärare kommer fram till oss och vi får förklara situationen, då tar hon fram en skolkatalog och vi får försöka peka ut vilka personer det var. Sedan kom polisen, och också paniken.

Att ringa mina föräldrar och förklara vad som hänt var svårt, jag hade aldrig gråtit så mycket. För jag visste inte vad som skulle hända här näst, skulle vi bli hämtade? Skulle vi gå tillbaka till bussen och kanske möta killarna? Skulle våra vänner må bra?

Efter ett tag får vi ett telefonsamtal, det är från en av de som var kvar på busstationen. De förklarar att dom är okej, men en har blivit rånad och nerslagen.

Denna händelse slutade med rättegång, men fallet las sedan ner. Varför? Det här är någonting jag aldrig kommer att komma över, detta har förstört för mig psykiskt. Polisen borde ta gatuvåld på allvar!