 
Hör du dem?- Om rätten att vara stolt över sin identitet
Jag är på väg hem från skolan, bärandes på min gula Pippi-ryggsäck. En okänd pojke i min ålder går förbi mig med sin kompis. De fnissar. Den okända pojken slänger sig framför mig och utropar ”Tja kines, hur är läget!” innan han går sin väg.
Jag har tur som kan räkna antalet tydligt nedlåtande kommentarer anspelande på min nationalitet på en hand – åtminstone de jag minns. Jag har faktiskt haft tur. Jag har nästan alltid bemötts på ett trevligt sätt, jag har aldrig blivit öppet trakasserad och så vitt jag vet så talar jag utmärkt svenska, med rullande ”r”. Andra har inte haft samma medvind som jag. Andra har utsatts för förnedringar och kränkningar så inhumana att jag inte ens kan föreställa mig.
Jag och mamma försöker ta ut pengar från en strejkande bankomat. En otålig ung man med en cigg i munnen ställer sig bakom oss.
”Men vad fan tar det så jävla lång tid för, är det någon jävla kinesisk valuta eller?!”
”Va?”
”Nej, just det!”
Jag har hört talas om icke-svenska barn som önskar att de vore svenskar, och inte kineser, turkar eller iranier. Jag har själv varit sådan. När jag var liten kände jag skam över att vara kines; det var fånigt och pinsamt - inte alls något att stoltsera med. ”Äter du hundar? Åh, vad äckligt! Vad betyder tjing-tjong? Pratar dina föräldrar svenska? Har dina föräldrar jobb? Tjing-tjong!”. Små kineser gula, med obefintliga streckögon. Ris med räkor. Eller lis med läkol. Vad jag önskade att jag kunde vara svensk och ”normal”. Då skulle ingen ställa underliga frågor om hundar, ”kinatecken” och mina föräldrars språkkunskaper. Vad jag önskade att jag kunde smälta in och bara vara ett vanligt barn - Kajsa 10 år, pappa Lars, mamma Maria, hunden Fido, röd villa, Hundfjället på vintrarna, västkusten på somrarna, blond och blåögd. Inte liten, gul och ful. Frågan är: var det verkligen nödvändigt att jag – ett litet barn – skulle skämmas över mitt ursprung?
När barn känner att de inte hör hemma i sin egen identitet, eller snarare att de inte vill höra hemma där – då är det kanske någon pusselbit som inte ligger där den ska. Att få känna sig trygg i sig själv trodde jag var en grundläggande mänsklig rättighet. Vilka signaler skickar vi egentligen ut? Barn påverkas av samhället och det som sker utanför deras skal. Varför kan inte mina föräldrar ha vanliga namn och prata vanlig svenska? Barn ska inte behöva tänka i sådana banor, men det gör de därför att de växer upp i en värld där allting ska kategoriseras och placeras i fack. Du är där, jag är här. Vi behöver inte ta kontakt. Vi har det bra så, eller hur? Det ska inte kännas rätt eller fel att vara kines, svensk eller turk. I en utopi är alla människor jämställda. Det spelar ingen roll vilken hårfärg du har, vilket språk du talar eller vilken gud du tror på. Hördu, det kvittar om du tycker om att pussa pojkar eller flickor. För min del får du gärna vara rosa, tala rövarspråk och tro på en gud som heter Banan-Boris – jag bryr mig inte. Jag tycker att du är jättehärlig. Jag tycker om dig.
Att man kränks eller känner sig utstött på grund av något som man inte kan påverka – exempelvis sin nationalitet eller hudfärg – är orimligt, orättvist och omoraliskt. De som dog i nazisternas koncentrationsläger dog för att de hade begått vad som då ansågs vara mänsklighetens värsta brott – de var födda judar, de var födda romer och de var födda homosexuella. En del vägrade att anpassa sig efter det som, av samhället, ansågs vara rätt och riktigt. Här ska det kategoriseras. Det finns bra människor och värdelösa människor. Det finns vi och det finns människor med avvikande tankar. De hör inte hemma här.
Det är inte ett brott att vara annorlunda. Människor, däribland barn, ska inte behöva känna skuld över att de inte passar in i mallen för vad som ”borde” vara. De ska veta att det inte är fel att inte heta Kajsa och ha blont hår. De ska veta att mångfald, pluralism och kontraster är något vackert, att det är just det som gör vår värld så dyrbar och värd att kämpa för. Vår jord är nämligen en gudomlig plats på många sätt; här finns liv och död, skratt och tårar, hjältar och dårar, vind och vatten. Vi är en mosaikplatta där det finns lite av varje; pojkar och flickor, långa och korta, unga och gamla, vita och svarta – och allt där emellan. Vår värld är inte slätstruken, för vi ser i färg och vi känner smak. Liksom våra kroppar mår dåligt av att varje dag serveras med samma mat blir vi enfaldiga och inskränkta av att alltid träffa samma människor och höra samma idéer upprepas. Vi behöver se i färg; annars blir vi blinda och omottagliga för det som sker runt omkring.
Jag har en så pass stark tillit på vårt människosläkte att jag vägrar tro att vi är enfaldiga och inskränkta. Har vi mage att föra krig och diskriminera oskyldiga människor så ska det kunna gå att låta våra barn växa upp fria. Rasism och intolerans borde vara så lätt att avfärda – varför lever det då envist kvar?
I en utopi har vi lärt oss av historien. Vi har lärt oss av de smutsgrå väggarna som talar, av himlen som luktar bränt, av gräset som växer vilt på de vidsträckta ängarna, av de skrik som aldrig dog ut... Hör du dem?
I en utopi har vi känt av historiens vingslag och vet numera att vi har haft fel. Nu är vi alla med om att skapa en värld där alla människor vandrar fria. Ingen kan spotta på dig eller krossa ditt liv i sin hand. I en utopi finns inga barriärer – världen är gränslös och vi ser varandra. I en utopi spelar din hudfärg, din tro och din sexuella läggning inte någon roll. Du är du – det räcker bra.
Rösterna ekar från vägg till vägg... Hör du dem?
|
