 
... och i hörnet en flickas avklippta fläta
Måndag morgon. Klockan är halv sju, väckarklockan har precis ringt. Om en och en halv timme börjar skolan. Toppen! Verkligen toppen! Och precis rätt sätt att tänka för att man ska komma upp ur sängen. Bra Camilla! Åhh, att det alltid ska vara så jobbigt att komma upp på morgnarna. Kan det bero på att man vet vad som väntar?
Jag sätter mig upp, svingar benen över sängkanten. Försöker samla tankarna utan att huvudet faller ned mot bröstet – matteprov idag, redovisning av historiearbetet, uppsatsinlämning i svenskan. Känns sådär lagom lockande att gå till skolan…
Många ungdomar, och vuxna också för den delen, känner nog igen sig i den här situationen. Hur roligt är det egentligen att gå till skolan fem dagar i veckan? Att gå upp omänskligt tidigt, att trycka in sig på tåget bland alla människor och åka några hållplatser till ett ställe som man gärna skulle vilja strunta i att åka till. Är det över huvud taget värt det? Svaret är enkelt. Självklart är det värt det. Många av oss har troligtvis ställt oss samma fråga miljontals gånger, bara för att komma fram till att vi egentligen redan vet svaret. För hur skulle vi egentligen kunna klara oss i framtiden om vi inte gick i skolan? Det är i skolan vi lär oss grunderna – hur samhället ser ut, hur vi lever, hur andra lever. Vi lär oss språk och geografi och historia – allt för att vi senare ska lyckas få ett välbetalt jobb och kunna försörja oss själva och vår familj. Och ja, visst är väl det ett av skolans syften, att förbereda oss inför framtiden, men det finns fler…
Det som många idag har glömt bort är att vi faktiskt även går i skolan för att lära oss förståelse – förståelse för andra människors kulturer och religion, för hur de lever och varför de lever som de gör. En ökad förståelse i samhället skulle minska klyftorna mellan rika och fattiga, ”invandrare” och ”infödingar” världen över. Problemet är att många skolor idag helt enkelt glömmer bort eller struntar i att undervisa sina elever i allt som rör förståelse för andra, t.ex. religion och historia. Visst undervisas både Sveriges och andra länders elever i dessa ämnen, men frågan är bara – lär vi oss ”rätt sorts” historia?
Grunden till mina kunskaper om Förintelsen lades under mitt nionde skolår av min SO-lärare. Innan vi började läsa om andra världskriget visste jag ungefär lika mycket om det som jag idag vet om vandrande pinnar – d.v.s. ingenting.
När tidpunkten för arbetsområdet andra världskriget kom, hade jag och min klass haft vår manlige SO-lärare i drygt ett och ett halvt år. Det räcker med att säga att vi alla nästintill avgudade honom. Innan vi fick honom hade allas intresse för SO, inklusive mitt, varit svalt. Men när vi bytte lärare förändrades allt. Vårt arbete gick snabbt framåt, vi lärde oss mycket samtidigt som det faktiskt hela tiden var kul och intressant. SO-lektionerna förvandlades från att ha varit något av en mardröm för de flesta, till lektioner man faktiskt såg fram emot.
Jag kommer än idag så väl ihåg en av våra första lektioner om andra världskriget. Vi hade lärt oss i stora drag vad kriget och Förintelsen handlade om. Vår lärare förklarade att han skulle prata hela lektionen, vi skulle bara lyssna. Inte anteckna? Nej, det behövdes inte. Med klar röst började han berätta om när han varit på ett av Förintelsens museum i ett av koncentrationslägren. Där fanns hela rum fyllda med döda judars tillhörigheter som tyskarna tagit väl vara på för att kunna sälja dem vidare – allt ifrån väskor och kläder små dockor och gosedjur som tillhört de judiska barnen. Ett av rummen hade den grupp vår lärare varit med i gått förbi. Varför det? Han hade blivit nyfiken och stannat kvar, kastat en blick in rummet. Till en början hade han inte förstått vad det var han såg…
Rummet var fyllt med hår. Från golv till tak – svart hår staplat i högar. Judarna hade ju blivit rakade innan de avrättades. Även deras hår skulle säljas vidare senare. Vår lärare gjorde en paus. Inte ett ljud hördes i vårt klassrum. Allas blickar var spänt vända framåt. Man vågade knappt andas. Innan han gått därifrån hade han skymtat något rött i ena hörnet. Vad kunde det vara? Han kisade med ögonen. I hörnet låg en svart fläta, hopsnörd av ett rött sidenband. Den lilla flickan som en gång haft flätorna hade alltså blivit dödad i koncentrationslägret. Stämningen i klassrummet var gravallvarlig, nästan kuslig. Om det var någon som tidigare tvekat på att det vår lärare sade var sant, hade den utan tvivel blivit övertygad nu. Ändå var sanningen otroligt svår att ta in – den lilla flickan var död.
Ingen sade på flera minuter, och jag är säker på att alla kände sig ungefär lika illa till mods. Själv mådde jag illa, hade en konstig känsla i magen. När lektionen var slut gick alla tysta ut ur klassrummet. Vi sade inte ord till varandra ute i korridoren.
Under veckorna som följde arbetade vi alla hårdare än vanligt. Vi fördjupade oss helt i uppgiften, mer intresserade än någonsin och fast beslutna att ta reda på bakgrunden till det judehat som lett till att så många dött. Hur kunde det hända, bakom ryggen på stora delar av den tyska befolkningen?
Det jag vill säga med den här historien är att vi alla tack vare vår lärares historia, blev väldigt intresserade av fortsatta studier av ämnet. Även om den var hemsk, förstod vi alla vad hans syfte med att berätta den var – vi skulle bli manade att lära oss om hur Förintelsen över huvud taget var möjlig, för att i framtiden själva kunna berätta för våra barn och barnbarn varför det hände och vad man kan göra för att det inte ska hända igen.
Ett land som har en välutbildad befolkning där alla vet att människor har samma rättigheter och är lika värda, där alla vet att Förintelsen var en händelse i historien som absolut inte får upprepas – där finns ingen främlingsfientlighet. Där vet folket att det var vaga fördomar som gjorde att Förintelsen till slut kunde äga rum.
Sättet som vi idag bemöter invandrare på skulle ändras radikalt om vi kunde visa förståelse för dem och deras kultur. Kunskap ska få oss att visa denna.
Bra skolor med välutbildade och entusiastiska lärare utgör grunden för att detta ska lyckas. Sedan är det upp till eleverna att föra sin kunskap vidare ut i världen.
Visst kan det kännas jobbigt att gå till skolan, men man ska komma ihåg att man gör det för en god sak. Så kanske är det bra att pallra sig upp ur sängen på morgnarna, hur jobbigt det än är, och åka några hållplatser på ett proppfullt tåg. För glöm inte att det trots allt är vi, ungdomarna som är nyckel till en ljus framtid. Det är vi som med vår kunskap kan förändra samhället.
|
