 
Feghet, tystnad och hyckleri
Vi vet alla vad som är rätt. Alla vet vi att främlingsfientlighet och rasism och andra inhumana tankesätt måste utrotas. Vi säger oss veta var de kommer ifrån. Vi har analyserat ut psykologiska, sociala, politiska och historiska faktorer som utgör grogrunden för dessa. Vi säger oss veta hur det lilla barnet växer upp till att bli en människa som hatar och vi vet vad som ska göras. Myndigheter och politiker, författare och tv-personligheter, lärare och uppsatsskrivare till tävlingar, alla har de hittat problemet och lösningen. Integration. Mänskliga möten. Kunskap.
Ändå är hatet fortfarande ett faktum. Ändå sparkas pojken med fel hudfärg, ändå tvingas mannen med fel namn till arbetslöshet, ändå mördas den som försöker upplysa. Varför då inte bara integrera, varför inte utbilda, varför inte göra allt det som, naturligtvis med de bästa av avsikter, föreslås för att lösa problemet?
Hur kan man växa upp till att ens misstänkliggöra någon för utseende eller etnicitet? Och hur gick det till när jag själv fick dessa värderingar inplanterade i mitt undermedvetna? Nej, någonstans har jag känslan av att den här vida spridda xenofobin är en sjukdom, inte mer rationell än schizofreni eller psykopati. Hur ska det gå att övertala en rasist, att motbevisa och konvertera. Går det att bota?
Jag grips av rädsla och av obehag när jag upptäcker egna fördomar djupt rotade och gömda. Visst bygger väl dessa värderingar på ignorans men frågan är om svaret är kunskap? Xenofobin tar sig uttryck på många sätt men inte är någon av dessa handlingar byggd på överlagda rasbiologiska teorier, nej det är fördomar. Därför kanske renodlad rasism, definierad som tron på raser med olika värde och plats i en hierarki, är fel ord eller åtminstone mycket ovanligare, självklart inte att missakta men kanske mindre passande i sammanhanget. Som sagt är det inte rationella tankar utan undermedvetande, instinkter. Det undermedvetna kan inte bekämpas med information. Aldrig kan jag ersätta instinkter med fakta. Kampen kan kännas delvis förlorad hos mig och hos de flesta nu levande människor. Det ligger i människans natur att fort göra en bedömning av situationen, en riskanalys, utan vilken våra förfäder genast hade fallit offer för rovdjur. Idag behöver vi inte instinkten för att överleva. Vi har tid och också skyldigheten att ge varje människa en chans. En felaktig bedömning av en enskild individ beror alltid på brist på information.
I mina ögon är detta en kamp som måste vinnas i människors hjärtan från allra första början. Att inte ge utrymme åt den skepsis mot främmande kulturer och människor som finns i många av oss idag och att från början blockera tankar liknande dessa. Med alla nu levande människor, inklusive mig själv handlar det om skadebegränsning. Vi får aldrig ge utrymme för sådana människoföraktande tankar, varken i oss själva eller i samhället samtidigt som vi måste fortsätta att värna om alla människors likaberättigande och här ta i akt inte bara etnicitet utan kön, religion och ”klass”.
Jag skulle aldrig se mig som rasist, eller främlingsfientlig och aldrig skulle jag på allvar yttra mig hatiskt mot någon eller några baserat på etnicitet. Men jag vet att fördomarna finns inom mig, varje dag bekämpade av intellekt och etik, varje dag undertryckta och ignorerade. Värderingar som dessa har länge varit tabubelagda och vi skulle begå ett stort misstag om vi med någon slags strävan efter politisk korrekthet och verklighetsfrämmande frihetsideal skulle tillåta en öppenhet för åsikter liknande dessa i vårt samhälle. Genom att aldrig ge utrymme eller berättigande för en debatt i frågan kan vi vinna denna fejd mot infektionen av samhället.
För varje kränkning av våra rättigheter som går förbi obemärkt eller utan att bli uppmärksammad tränger infektionen djupare in. Frön sås varje dag i oss människor och inte alla lyckas vi skaka av oss, men aldrig, aldrig kan vi förbli tysta. Tystnaden är hatets, segregeringens och missnöjets grogrund. Därför kan vi inte se rasismen eller andra uttalade hot mot mänskliga rättigheter som ett uttryck av yttrandefriheten utan ett brott mot mänskligheten. Medmänsklighet och rasism kan aldrig finnas i ett och samma samhälle. Och det är tystnaden, idag som så många gånger förut som gör det okej, som tolererar.
Vi ser och accepterar hemma såväl som borta. Om vidgar vyerna ser vi att det är lika illa där. Vem sade på allvar något om den ryska deporteringen av georgier efter den politiska dispyten i höstas. Eller vem gör på allvar något åt diskrimineringen på arbetsmarknaden eller i krogkön. Vem säger något om andra kränkningar av mänskliga rättigheter? Vem yttrar på allvar ett ord om Tjetjenien? En ensam kvinna som visar mer kurage än hela västvärldens politiska samfund står upp för människovärdena och säger ifrån. Men vi misslyckades ändå med att hjälpa och stödja. Hon avrättades och mordutredaren också. Och var fanns vi, västvärlden, frihetens förkämpar?
Vi gömde oss bakom diplomati och politiskt hyckleri som ständigt avhåller nyckelpersoner i samhället från att höja rösten och säga ifrån. Vi har förlorat ännu en match. Vi väljer att vara tysta.
Vi har varit tysta förr. Det är en lögn att ingen insåg eller förstod vad som hände i Tyskland på 30- och 40-talet, att ingen visste vad som skedde i Rwanda eller vad som håller på att hända i Darfur i Sudan. Men tystnaden bibehålls. Tystnaden fortsätter att döda.
I tvåhundra år har vi varit de som står bredvid och tittar på. Ibland har vi hjälpt till lite här, lite där för att skydda oss själva eller stilla samvetet. I tvåhundra år har vi finslipat passiviteten. Självklart klappar vi oss på axeln för att vi anser oss vara så aktiva utomlands men i Sverige har tystnaden gjorts till nationalhobby, begreppet civilkurage är inte ens längre vedertaget och neutralitet har blivit feghetens förevändning.
När något sker tittar vi bort, när något sägs är vi tysta. Yttrandefriheten borde komma hand i hand med yttrandeskyldighet och civilkurage borde vara lagstadgat. Ett moraliskt samhälle står och faller på tillämpningen av sina principer. Dessa principer måste tillämpas hemma, på gatan men också i offentligheten och i politiken. Så att ingen regering vågar mörda en människornas och frihetens kvinna, så att ingen vågar peta någon ur kön, så att ingen vågar göra något annat än att behandla sina medmänniskor med respekt och omtanke. Vi ska ta vårt ansvar, aldrig får vi vara tysta.
|
