 
En dröm
En dröm. En dröm om att alla barn tillsammans vandrar hand i hand, utan fördomar, utan motsägelser, utan hat. En dröm om att världen sluts i en hand. En dröm om att en pojke och pojke förenas. En dröm om att en flicka och flicka förenas. En dröm om att en flicka och pojke förenas. En dröm om att kärleken övervinner allt. En dröm om att svart och vitt blir grått.
Jag vaknar upp. Det var endast en dröm. Världen kan inte förändras över en natt, det borde jag ha förstått. Det är väckarklockan som ringer. Jag ligger kvar en stund i sängen och tanken slår mig, att jag aldrig behöver bekymra mig för att väckarklockan en vacker dag kommer att svika mig. Plötsligt inser jag att klockan är sju! Jag flyger upp ur sängen, klär på mig snabbt och försöker undvika att titta mig i spegeln, fastän att det finns en risk att jag tagit på mig en gul tröja med lila byxor, men sen när började jag bry mig om vad folk tycker om mig? Mitt svarta långa hår försöker jag reda ut men ger snabbt upp och det slutar med att jag sätter upp det i en slarvig tofs. Jag orkar inte bry mig, jag orkar inte bry mig om någonting. Där ljög jag. Jag bryr om två saker i mitt liv, skolan och mamma.
Innan pappa dog, fick han mig att lova honom att jag skulle göra mitt bästa i skolan och ta hand om mamma när han inte kunde vara där. Jag ska gå ut skolan med högsta betyg, skaffa mig ett jobb där jag kan bevisa för alla som inte trodde på mig, att även svarta kan, minst lika bra som alla andra.
Jag skyndar mig till köket för att bre mina mackor, men på vägen passerar jag mammas sovrum. Där inne ligger hon, natt och dag, väntandes på att få se ljuset. Sjukersättning har hon inte rätt till, fastän att jobbet gjort henne sjuk efter alla avgaser hon tvingats andas in efter bilarna på motorvägen, där hon brukade plocka upp skräp. Jag måste jobba på helgerna för att vi ska kunna överleva. Jag skäms men jag har inget val, samhället har vänt oss ryggen.
Jag tar på mig de svarta vinterskorna, den svarta jackan, den svarta halsduken och de svarta vantarna. Jag har kommit underfund med en sak. Har jag svart på mig, så lägger folk inte märke till mig lika lätt som om jag hade haft vitt på mig.
I hissen möter jag Honom, en man i 45-årsåldern som bor i lägenheten ovanför mig och mamma. Han är en av dem som väntar på att mamma ska se ljuset, så att han slipper se mig. Han ställer sig längst bak i hissen när jag kliver in. Han har redan tryckt på ”B”. Han ser likgiltig ut, ger mig ingen blick. Jag förväntade mig ingen. Jag är inte värd att bli tittad på, antar jag. Jag möter min spegelbild i hissen. Drar snabbt ner blicken.
Jag går motvilligt ut i snön. Jag hatar snö. Det får mig att skilja mig från mängden ännu mer, som en svart klump i mjölk. Jag skyndar mig genom skogen, förbi Konsum och över motorvägen, till skolan. Jag står på skolgården när det precis ringer in. Jag börjar småspringa.
Klass 9B har redan satt sig på sina platser i klassrummet. Antingen så hör läraren inte mig, eller så bryr hon sig inte, eftersom hon inte reagerar när jag kommer in. Hon står framme vid tavlan med ryggen vänd mot klassen och skriver något. Jag går snabbt med små steg till min plats, längst bak i klassrummet, närmast fönstret.
– På torsdag uppmärksammar vi Förintelsens Minnesdag, som ni alla vet och vi gör det genom att skriva dikter som kommer att läsas upp inför hela skolan. Vi kommer även att bjuda in föräldrar och farmor och farfar, kusiner, ja, alla som vill får komma.
Hon låter inte lika entusiastisk som hon brukar, pratar rätt monotont. Jag däremot, ser verkligen fram emot att börja skriva på min dikt. Jag börjar klottra ner lite idéer under lektionen men kommer inte så långt innan det ringer ut.
Jag hoppar över lunchen, brukar göra det på måndagar eftersom vi slutar efter det. Jag går över skolgården, ser några tjejer vid klätterställningen. Jag vänder mig plötsligt om.
– Dra hem till Afrika, jävla missfoster!
Det var De igen. De är som ett sockerberoende, förföljer en in i drömmarna. Jag försöker vara stark, jag försöker ignorera Dem. Det hade pappa sagt till mig att göra om han vore här, men nu känner jag klumpen i halsen. Det är ju inte första gången, jag borde vara van vid det här laget. Jag går snabbt, försöker att inte titta bak för att se om De följer efter. Jag hör Deras steg komma närmare och närmare.
– Din mamma kan inte göra något! Ni svarta kommer aldrig få en plats i samhället så dra härifrån!
Nu klarar jag det inte längre. Den salta smaken når min mun. Jag springer, springer hem. Jag hade kunnat samla ihop alla mina tårar jag gråtit hittills i mitt liv. Det hade räckt till att stilla törsten hos alla fattiga barn i Asien. Jag lovade pappa att jag skulle vara stark. Jag lovade mig själv att inte bryta ihop och låta dem vinna. Kommer jag att kunna hålla det löftet?
Jag tar en omväg till kyrkogården innan jag går hem. Jag går inte in, pappa ligger begravd utanför. ”Han får inte plats inne i kyrkogården”, sa De. De ljög, för jag ser de tomma platserna. Det är bara för att vi är svarta. De är rädda att vi ska färga av oss. I hissen upp till lägenheten möter jag min spegelbild igen. Jag försöker undvika speglar så gott jag kan. Vill inte bli påmind. Det jag inte ser, det finns inte. Men det jag inte ser, det ser andra. Jag känner blickarna på mig varje gång jag visar mig offentligt. Jag vet vad de tittar på. De bryr sig inte om att gräva djupare ner i mig, utan de dömer mig efter min hudfärg. Jag kan byta religion. Jag kan byta tro. Jag kan byta personlighet. Jag kan byta mitt inre men jag kan inte byta hudfärg, mitt yttre.
Det första jag gör när jag kommer hem är att titta till mamma. Jag ger henne en puss på kinden och ser hennes underbara leende. Jag sätter mig bredvid henne på sängen och börjar skriva på min dikt. Kvällsmaten får jag ta itu med senare. Nästa morgon vaknar jag, lyckligtvis. Idag gäller det! Jag skyndar mig till skolan, bryr mig inte om frukosten.
När jag kommer fram till gymnastiksalen, där klass 9B ska stå och läsa upp sina dikter för flera hundra elever och lärare, så börjar nervositeten sakta krypa fram.
Bakom scenen står hela klassen och övar på att läsa upp sina dikter. Jag tar fram mitt skrynkliga papper och börjar läsa tyst för mig själv. Om och om igen.
Efter en stund kommer listan med namnen i den ordning vi ska framföra dikterna. Jag går igenom hela listan men hittar inte mitt namn förrän jag kommer till det sista.
Jag står och lyssnar på de andras dikter. Jag hör publikens applåder. Vissa får mer än andra. Nu är det min tur, ingen återvändo. Jag tänker på pappa innan jag kliver ut till talarstolen. Jag känner hur mina händer börjar skaka och hur munnen töms på saliv. Jag biter mig i läppen, tar ett djupt andetag, tittar på läraren, som nickar åt mig, och sakta börjar jag läsa.
Jag vill inte dela upp världen i delar
Vill du det?
Jag vill inte stänga dörren för någon
Vill du det?
Jag vill att du ska inse
Att vi alla kom från samma kärlek
En gång i tiden
Jag vill att du ska skratta med mig
Gråta med mig
Förstå att jag har tankar, känslor, svagheter
Precis som du
Jag vill att du ska komma ihåg mig
Som jag är
Som jag ser ut
Jag känner ingen som nekar kärlek och trygghet
Gör du det?
Jag vill väcka din sovande kärlek
Vill du det?
Publiken ställer sig upp. Rektorn, lärare, elever, föräldrar, släktingar, till och med den vanligtvis sura vaktmästaren! De jublar. De klappar händerna. Några busvisslar. Jag berörde. Jag påverkade. Jag fick människor att tänka om. En liten dikt, några ord, men ändå så sant, som ett slag i hjärtat. Plötsligt ser jag det, även De står upp. En dröm blir verklig.
|
