Sluta aldrig säga sluta
Det var den sjätte juli, år 1988.
Solnedgången var perfekt och det var folktomt i parken som tidigare på dagen hade varit fylld av barnfamiljer och ungdomar. Området hade passat som motiv för ett vykort, det var så fridfullt och vackert. Men i utkanten av parken kunde man se två siluetter. Det var en kvinna, följd av en man, och i det ögonblicket förvandlades vykortsmotivet till en scen ur en skräckfilm. Kvinnan sprang, skrek och försökte förtvivlat fly från de två kraftiga händerna som en sekund senare tog tag i henne. Mannen som höll fast henne skrattade och stirrade rakt in i hennes chokladbruna ögon - som ett hån, ett bevis på att hon aldrig skulle lyckas fly.
Bredvid stod två ungdomar, förskräckta. En misshandel ägde rum två meter ifrån dem men det enda de lyckades få fram var enstaka ord som snubblade ut genom deras munnar. Istället för att ingripa vände de sig hastigt om och sprang därifrån. I och med det gav kvinnan upp hoppet. Varför skulle hon springa om de sprang ifrån henne? Varför skulle hon skrika på hjälp när ingen ville hjälpa henne? Varför skulle hon leva om ingen ville ha henne?
Det enda som rörde sig efter det var blodet som rann ner för hennes kind efter varje slag. ”Åk hem till ditt eget land!” Skrek förövaren och siktade in sin sista spark rakt i magen på den redan avlidna kvinnan. Marken hade färgats röd likaså mannens annars svarta kängor. Med en nöjd blick tittade han ner på sitt offer, som i hans ögon inte var värd mer än en hund, och gick därifrån. Kvar låg kvinnan, misshandlad till döds på marken.
En bit från brottsplatsen, gömd bakom en buske, stod en av de två ungdomarna som tidigare hade sprungit iväg. Han stirrade blint på kvinnans kropp och spelade upp det som han tidigare bevittnat som en repris i huvudet, om och om igen, och försökte inse att det som hänt faktiskt var verklighet.
Jag skäms för att tala om det men pojken som stod gömd bakom busken var jag. Även fast det var tio år sedan minns jag varje ljud, varje känsla och varje detalj. Trots det, är det här första gången jag någonsin berättat om vad som hände den där varma maj-kvällen. Jag minns att jag stod förstummad och förlamad. Försökte skrika på hjälp men inget ljud hördes, försökte gå fram men mina fötter röde sig inte, så kvar stod jag – tyst och stilla. Sekunder blev till minuter och jag hade då sjunkit ner på marken. Plötsligt hördes det ett skrik och jag reste mig hastigt upp. En äldre dam stod tillsammans med sin man intill kvinnans kropp.
Resten hände väldigt snabbt. De ringde polisen som var där några minuter senare, ambulans kom och området spärrades av. Det var då jag sprang därifrån och jag förstod förmodligen inte varför jag gjorde det, men när jag senare kom hem hittade jag på flera ursäkter för mitt handlande. Jag hade själv kunnat bli mordmisstänkt eller nästan ännu värre; utfrågad om varför jag inte hade ingripit. För det svaret hade jag inte då och jag har fortfarande inte kommit på det. Var jag feg? Rädd? Förmodligen både och, men var det en tillräcklig ursäkt för att ha låtit ett mord begås mitt framför mina ögon? Ett mord som dessutom var resultatet av något så mycket mer.
Det var inte svårt att undgå att förstå att mannen var rasist. Jag visste ju hur de, ja jag kallar dem så för de är inte som jag, såg ut; klädda i svarta kängor, stora jackor och med rakade skallar. Och visst hade han alla dessa tre kännetecken. Dessutom minns jag hans ord som förmodligen blev de sista kvinnan hörde. ”Åk hem till ditt eget land!”
Meningen har nu klingat i mitt huvud konstant sedan jag för första gången hörde mannen skrika ut den. Redan då ville jag hoppa fram från busken, skrika att Sverige visst var hennes hemland och kämpa tillbaka, för kvinnans skull. Men jag bara stod där, som fastkedjad bakom busken, och tittade på. Och jag ångrar mig lite mer varje dag för vad jag gjorde, eller rättare sagt, inte gjorde.
Jag brukar intala mig själv att om något liknande skulle hända igen kommer jag att ingripa. Jag intalar mig att jag måste ha lärt mig av mitt misstag eftersom det är det man ska göra. Ändå vet jag i bakhuvudet att jag redan då borde ha lärt mig av andras misstag och på grund av det ingripit. För visst hade vi, i skolan, läst om alla de hemska misstag som begåtts och resonerat om vad vi istället skulle ha gjort. Vi sa att vi aldrig skulle agera likadant som våra förfäder gjorde eftersom vi nu, efter all kunskap, tycks veta bättre och ha andra lösningar.
För är det inte därför vi har historieböcker? För att kunna läsa om och lära av det mörka i vår historia, och kunna ta lärdom och förbättra det som var bra. De är inte till för att vi ska kunna rabbla upp Sveriges alla kungars namn och deras födelsedatum utan jag tror att vår historia är vårt facit i livet. Vi kan dra lärdom av vad som tidigare hänt, det kan ha skett för århundraden eller kanske för några dagar sedan, och försöka använda oss av det när vi lever våra liv. Alla klarar dessvärre inte av att behärska detta och förmodligen är jag en av dem.
Även fast jag suttit i skolbänken och undrat över hur vi kunde tillåta händelser som förintelsen ske, gjorde jag sedan samma sak själv den där kvällen i parken. Jag stod och tittade på när en människa blev mördad på grund av sitt ursprung och sin hudfärg, precis som de fruar till SS-soldater som jag läst om men tidigare inte alls förstod mig på. Det var svårt för mig att förstå hur dessa fruar kunde stå bredvid deras massmördare till män, men nu har jag insett hur svårt det är att ingripa och att tanke och handling inte alltid är samma sak.
Jag har redan upplevt hur det var att inte ingripa, men jag funderar varje dag på hur det skulle ha sett ut om jag faktiskt hade hoppat ut från busken, visat mitt ansikte och sagt ”sluta”. Hade han gjort det? Hade han mördat mig också? Eller hade han bara skrattat? Oavsett svar hade det varit värt det. Jag hade kunnat visa att jag inte är som dem jag tidigare läst om. Jag hade kunnat visa att jag faktiskt hade lärt mig något. Och främst av allt: jag hade kanske kunnat rädda ett liv.
Under tio års tid har jag funderat över hur jag agerade den kvällen och ju mer och mer jag tänker på det, desto tydligare blir det. Att inte göra någonting sänder ett budskap som är lika tydligt som en handling. Om vi inte säger emot när vi tycker något är fel blir budskapet att vi tycker det som sker är acceptabelt. Därför ber jag er att lära av min historia och inte begå samma misstag som jag gjorde. Jag ber er att ta steget som jag aldrig tog och i och med det ber jag er att ha det mod jag aldrig hade.
Orsaken till att jag har valt att berätta min historia är just på grund av detta. Jag vill hjälpa er att hitta det mod jag nu funnit men till det finns det tyvärr varken facit eller lathund. Ni måste själva fundera på vad det är som krävs för att ni skulle våga ta steget och kliva fram ur busken, eller vad det nu är ni står gömda bakom, och säga ”sluta”. För mig var det upplevelsen som krävdes men jag hoppas innerligt att ni kan hitta en annan lösning, för inget liv är värt att offras, oavsett orsak.
Förhoppningsvis har ni den inlevelse som krävs för att inse hur det faktiskt känns att vara i den position jag befann mig i. Om ni har förstått det är jag mer än nöjd. För då känns det, trots att jag gjorde fel förr, meningsfullt att ha berättat sanningen för er. Då har min historia bidragit till er lärdom, precis som er kommer bidra till framtidens.
Om ni, efter att ha läst det här, inser hur viktigt det är att våga ingripa kan ni förändra framtiden. För det är först då som händelser som denna kan stoppas, bekämpas och framförallt sluta existera. Du kan ge hopp till dem som slutat hoppas, tala för dem som inte kan och hjälpa de som behöver hjälp. Allt du behöver säga är ”Sluta”. |
