Om tidningar i allmänhet och skoltidningar i synnerhet

Att gör en tidning är enkelt. Eller rättare sagt det borde vara enkelt. All journalistik handlar nämligen i grunden om att besvara tre frågor: Vad Har hänt? Varför? Och vad händer sedan i framtiden? Kan reportern i sin text och fotografen i sin bild besvara dessa tre frågor, då har han en lysande artikel och bild. Det kan handlar om terrorism i USA eller om ett nytt kafé som öppnat på Kungsholmen. Besvaras frågor är texten bra.

En tidningsmakare har blott två problem. Hon vill ha nåt nytt och spännande i sin tidning och hon vill inte ha ett vitt fält i sin tidning. Man börjar med att försöka göra vilda avslöjande om mygel och fusk och slutar med att täcka över vita sidor i sin tidning med trist bild och intetsägande meningar. Det spelar ingen roll om man arbetar på Dagens Nyheter eller gör sin första skoltidning, allt tidningsarbete rör sig mellan dessa två poler. Det värsta som kan hända är att läsaren hittar ett område i sin tidning som inte täckt rent fysiskt med journalistisk, då vet läsare att det verkligen har hänt nåt oroväckande. Av nån mycket mystiskt anledningen händer detta dock ytterst sällan.

När jag var liten tjatade min pappa på mig att jag skulle starta en skoltidning, han gjorde ett synopsis (en sidplan) och kom med artikelförslag och idéer. Mycket bra förslag, faktiskt. Han tyckte att jag skulle göra en lista på de tjejer i skolan som var mest intressant att fråga chans på. Jag sa att det redan fanns en tidning på skolan, varför göra en till? Den var visserligen urkass, men? Jag vågade helt enkelt inte sticka ut och göra en tidning. Jag var livrädd för reaktionerna. Det dröjde ända tills jag var 22 år förrän jag vågade starta en tidning. Det blev en konsttidning och trots att det redan fanns en otal konsttidningar i världen så fanns det plats för mitt lilla konstmagasin. Det blev tiden en riktigt kul tidning som vann läsarnas förtroende runt om i landet. Och levde ett kaotiskt liv under några år.

För mig personligen så innebar journalistiken att jag hittade hem. Jag fick lov att vara nyfiken utan att vara suspekt, jag kan börja prata med vem som helst och fråga om det jag tycker är konstigt. Och få svar. Svar som jag nästan alltid omvandlar till journalistik i en eller annan form. För det finns nästan alltid något att berätta om det som man ser och hör. Överallt händer det saker. Exakt vad, varför och vad som händer därefter, om detta kan man berätta om i en bra skoltidning. Och det är just detta som vi försöker göra i Dagens Nyheter varje morgon på ditt frukostbord. Skillnaderna mellan dessa två är faktiskt mindre än du anar, om du inte arbetar på DN, förstås.

Visst finns det en massa tidningar i världen, men det innebär inte att det är fullsatt. När det gäller bra och levande berättelser om vår tid och verklighet så finns det alltid utrymme för fler. Kom ihåg det när du startar din egen tidning.

Viggo Cavling
F d redaktör DN på stan