 I märkesklädernas våld, Isabelle Ståhl, Rönnegymnasiet
Alla, och då menar jag verkligen alla, på min skola har jeans och tröjor av dyra märken. Byxor som kostar 1300:- paret och tröjor som går för sju hundra kronor styck. Det är väldigt sjukt. Men ingen verkar tycka att det är något fel eller konstigt med att betala ett helt barnbidrag för en tröja.
Hur ska man ha råd med kläder om man kanske inte får mer än några hundralappar i månaden att köpa kläder för? De stora företagen tjänar enorma summor, tänk på att nästan varenda högstadiekille hade en J. L. Lindebergh-tröja förra året.
Nu menar kanske många att man väljer själv vad man vill köpa för kläder, att ingen blir tvingad att handla i vissa affärer. Men det är långt ifrån så enkelt. Alla tittar ner på en om man kommer i billiga kläder köpta på t ex HM, det är varken en överdrift eller inbillning. Om man inte har dyra kläder är man inte som alla andra och blir inte upptagen i gruppen.
Det här är lika utbrett bland tjejer som bland killar, och det börjar sjukt nog redan i fjärde-femte klass. Det verkar ha blivit värre de senaste åren: när jag gick i fyran köpte fortfarande min mamma mina kläder på Ellos och Lindex, samma med mina klasskompisar. Men nu springer tioåringarna på min lillebrors skola runt i Lee-jeans och Lacoste-tröja de med. Vi har inte skoluniform i Sverige men kläderna har blivit en uniform i alla fall: alla går klädda i nästan exakt likadana plagg. Man blir inte en människa, man blir en fasad, det ska gå fort för omgivningen att bedöma om man duger eller ej och utsidan är den snabbaste vägen.
Man ser genast i skolkatalogen vilka som inte ha råd, vilka som blir utanför. Förr kunde personlighet och utseende ha en roll i om man blev accepterad eller inte, nu gör kläderna nästan allt. Det handlar om att köpa sig respekt och acceptans bland sina kompisar. Det är som om det där märket på tröjan är koden för att man är som alla andra, normal, följer normen. Att ha en egen stil är inte möjligt för då är man speciell, annorlunda. Farliga ord i skolans värld.
Jag för min del vågar inte stå emot, jag har också Fornarina-jeans och Tiger of sweden-tröja. Men när ska någon stanna upp och tänka: hur friskt är det egentligen att betala så mycket för kläder, och varför gör jag det? Finns det inte annat som är mycket viktigare, som hur man är som person?
|
Mars
Albert Koubov Gonzalez, Internationella Engelska Gymnasiet, NVE1b, "Arbetsdiskriminering, en verklighet?" |
 |
Februari
Viktor Liljerås, Virginska skolan, "Jag är smittad"
läs mer krönikor |
|
Januari
Simon Hedin Larsson, Jenssen Gymnasium, SP1c "Den lilla handlingens värde" |
December
Emelie Seweling, Tibbleskolan, "När det hettar till i badhuset"
|
November
Camilla Jonasson, Haraldsbogymnasiet, "När vardagen blir ett helvete" |
Oktober
Isabelle Ståhl, Rönneskolan, SP2a, "I märkesklädernas våld" |
|
