När vardagen blir till ett helvete
Camilla Jonasson, Haraldsbogymnasiet

Den här hösten tog jag ett av mitt livs viktigaste beslut. Jag bestämde mig för att hoppa av gymnasiet. Jag kan inte påstå att reaktionerna varit särskilt positiva, varken bland vänner, familj eller bekanta. Standardkommentaren har oftast varit "men tänk på din framtid". Varför inte tänka på dagsläget istället, undrar jag. Visst vet jag att det inte är speciellt smart att gå ut i vuxenlivet utan utbildning, men när hjärnan är utbränd finns det inte några alternativ.

Det sista året i grundskolan måste vara något av det jobbigaste man som tonåring kan uppleva. Det är läxor hit och nationella prov dit. Och sist, men absolut inte minst: betygshetsen. Detta eviga tjat och gnäll om betygen, och hur illa det går om man inte kämpar.
Uppenbarligen förstår inte många vuxna att det redan är inprintat i en niondeklassares hjärna, utan tror att det måste upprepas minst en gång om dagen. Mina damer och herrar, jag tänker göra er besvikna genom att upplysa om att vi förstår situationens allvar. Hur kan någon undgå att missa den osynliga, men ändå tydliga, pressen på sig att vara ett underbarn?

Vissa klarar faktiskt trycket. De klarar att få hyfsade betyg, samtidigt som deras psyke inte tar stryk. Jag hoppas samtliga av dem förstår vilken tur de har. För de som inte är fullt lika duktiga och som stressat sönder sig själva, de mår inte fullt lika bra. Något som tyvärr i många fall verkar bli förbisett. Lärarna får sina favoriter bland de duktiga och starka eleverna, det är inte mycket att göra åt. Men när det går ut över resten, hur ska de kunna säga emot? När lärarna uttrycker sin besvikelse över att någon ”bara” fått godkänt på ett prov, har de en aning om hur det känns för den utpekade?
Jag tror inte det. Och om de ändå gör det är de jäkligt duktiga på att dölja det.

Jag själv lyckades efter många om och men komma in på gymnasiet. Åh, så stolt jag var när jag stod där med betygspapperet i min hand! Men nu inser jag att det inte var till någon nytta. Jag fick mina betyg, men till vilket pris? Jo, social fobi, panikångest, depressioner och självskadligt beteende. Jag lät utan att protestera skolan köra mitt psykiska välmående i botten. Vilket i sin tur ledde till beslutet jag nämnde; att hoppa av skolan för alltid. Jag vill helt enkelt inte bli sänkt och nedvärderad en gång till. Det räcker så väl med de tre års helvete som varit.

Min poäng, då? Tja, den är uppdelad i två delar, var och en riktad till olika målgrupper. Och den ser ut ungefär såhär.
Alla ni ungdomar, protestera när orken och viljan tar slut! Våga resa er upp och säga nej, det här går vi inte med på. Inga betyg är värda depressioner och förlorad livsglädje. Det finns en gräns för hur mycket press en människa kan ta. Låt ingen, förälder som lärare, tvinga er att överskrida den gränsen.
Och till er lärare/föräldrar, som borde känna er träffade. Ungdomar är inga maskiner, där alla är konstruerade på samma sätt. Alla kan inte leva upp till de förväntningar ni har. Tro det eller ej men alla fungerar inte likadant. Sluta säg att ni är besvikna över ett g när er elev eller ert barn ”har kapacitet för mer”. Var stolta över och beröm dem istället. Fråga hur de mår. Vissa saker syns inte utåt förrän det gått för långt.
Och snälla, be för allt i världen inte om bättre prestationer. Vi gör redan så gott vi kan. Det och lite till – och det är minst ett ”lite till” för mycket.

Vinn stipendier med Emerichfonden

Vi fortsätter samarbetet med Emerichfondens artikel- och uppsatstävling under temat "En väg att motverka våld, rasism och främlings-fientlighet". Stipendier på totalt 45.000 kronor kommer att delas ut.

Mer info på www.emerichfonden.nu

• Läs mer om vinnarna här

Hur får man jobb på tidning?

Tror du att ett jobb på tidning skulle passa dig? Då finns det ett flertal jobb att välja bland!
På tidningarna jobbar